NEW INTERVIEW 2019 (in swedish):
VOLYM: Tillvarons skevheter och glapp
Tillvarons skevheter och glapp
2019-12-16 20:02
Samtal med Kristian Berglund – Härke konstcentrums stipendiat 2019
– Livet är komplicerat, motsägelsefullt och förvirrat. Det är den bilden jag vill förmedla i min konst, berättar Kristian Berglund, medan vi försöker få fäste i isskorpan som bildats av gammal upptinad snö. Vi traskar runt bland granar och tallar i en klarnande morgonluft samtidigt som dimman ligger tät nere vid Storsjön. Kristian Berglund är rejält klädd i teddyfodrad fjällrävenjacka och rustik islandströja, men på fötterna har han ett par gröna Dr Martens skor som känns malplacerade i vinterterrängen. Först efteråt tänker jag att klädseln sammanfattar honom som person och konstnär förvånansvärt bra. Funktionsinriktad med stilmedvetna inslag, världsvan konstnär och samtidigt småbrukare på landsbygden. Kanske är det just den där friktionen som uppstår när två världar möts, men som inte riktigt passar in i varandra som juryn avser, när de i sin motivering nämner: ”Det skira, poetiska bildspråket och de tekniska lösningarna fascinerar, men snart upptäcker man att något skaver”.
Kristian Berglund är utbildad vid Konsthögskolan i Umeå och Valand. Sedan 12 år tillbaka är han boende och verksam i Svenshögen, Bohuslän. Med naturen runt husknuten är det nära till hands att relatera till den och mycket riktigt befinner sig Kristian Berglund ofta i gränslandet mellan natur och kultur. Men i ett samtal med en intendent på Göteborgs Konsthall framkommer det att han inte är särskilt naturintresserad. Det är mer naturen som begrepp och arena för människors ideologier och strävanden som gör honom nyfiken.
Kristian Berglund har många ingångar till sitt konstnärskap. Performance, video, foto, teknik och språk för att nämna några. Men det som kanske utmärker hans praktik mest är skulpturerna, som kan anta vitt skilda uttryck och gestaltningar. Inte sällan har de arkitektoniska former och rumsligheter. Gemensamt för många skulpturer är att det finns inbyggd teknik eller mekaniska delar så att ljud, ljus eller rörelse uppstår. En del skulle kanske lockas av att beskriva hans verk som konceptuella, men det är något Kristian Berglund värjer sig för.
– Jag har valt att kalla mina tredimensionella objekt för skulpturer istället för installationer, förklarar han.
– Jag jobbar inte konceptuellt eller teoretiskt, utan jag ägnar mig åt associativ gestaltning i form av skulpturer. Någonstans är jag tilltalad av en äldre konstsyn där varje verk är enskildheter, precis som mina är. Därför kallar jag det jag gör för skulpturer.
Det finns en precision i skulpturerna som avslöjar inte bara ett gott hantverk utan också en uttalad förmåga att konstruera. Precis som förhållandet till naturen är det inte konstruktionen i sig själv som upptar hans intresse.
– Det är processen och vad den står för, som väcker min nyfikenhet. Varför kan vi aldrig sluta bygga hus och möbler? Vad är det som driver oss att fortsätta bygga? Jag ser det som ett uttryck för den mänskliga kreativiteten och att den också har med modernitet och framsteg att göra.
– Jag är även intresserad av misslyckanden, fortsätter Kristian Berglund.
– Människan vill efterlikna naturen, men hon misslyckas nästan alltid med det. Naturen är oslagbar men människan bristfällig, därför uppstår ett glapp i försöken att rekonstruera naturen. När jag skulle bygga ormbunksbladen till skulpturen Kryptogame fick jag göra en konstruktion som liknade ett brobygge för att det skulle hålla. I naturen växer ormbunkarna utan problem, men när jag försökte återskapa bladen blev det omständligt.
Trots att Kristian Berglund inte är konceptuellt lagd, förstår man att det finns ett intellektuellt resonemang i botten, även om idéerna kommer intuitivt. Med hjälp av sina konstruktioner och byggen förvandlas hans upplevelser av världen till något formmässigt konkret. Det obegripliga blir gripbart, men i det bekanta finns det ibland något tvetydigt som gör en osäker, som i till exempel It Takes a Nation of Millions (to Hold Us Back) där gigantiska maskrosfrön svävar fridfullt i luften, men vid närmare blick upptäcker man oroväckande detaljer.
– Jag försöker vara så tydlig jag kan för att visa hur förvirrande och motsägelsefull tillvaron kan vara, menar Kristian Berglund.
Det motsägelsefulla hittar jag på fler håll i Kristian Berglunds konst. Verket Perfect Order, first rehearsal består av konstgjorda maskrosor som placerats ut i en botanisk trädgård, vilket egentligen är en osannolik kombination. I mötet med ”naturen” blir de konstruerade blommorna ett surrealistiskt inslag. Det artificiella intrycket förstärks ytterligare av att maskrosorna till och från reser på sig och faller ihop i en märklig och lite stel koreografi.
Bildningskomplex är titeln på ett annat verk, som förutom att vara en skulptur också är en arbetsplats i miniformat. Den ser ut som en slags möbel med inbyggt skrivbord, sittplats och förvaring. Kristian Berglund ställde upp sin skulptur på olika arbetsplatser i Sverige. På varje plats jobbade han i sin skulptur samtidigt som han intervjuade personalen med frågor om kunskap.
– Jag frågade vad är det du kan som ingen annan här känner till och vad skulle du vilja lära dig? berättar Kristian Berglund. Själv slås jag av att verket sätter fingret på vad arbetsliv innebär för många, när det finns en diskrepans mellan jobbet och de drömmar och talanger vi bär inom oss. Det är inte alla som har ett drömjobb.
Det mest personliga verket enligt Kristian Berglund är A song about my three sons and myself (SKULL). Verket består av en yttre form som föreställer ett kranium. Genom de stora ögonhålorna kan man kika in och skymta två videos. I en av dem agerar konstnären själv, iklädd svart dräkt och huva. Han springer förvirrat omkring i en konsthall. Samtidigt kan man se i den andra videon, hur hans söner bevakar honom från ett kontrollrum. Här möts det motsägelsefulla igen i form av kontroll och förvirring.
Under samtalets gång med Härke konstcentrums stipendiat, växer bilden fram av ett komplext konstnärskap. När vi skiljs åt har dimman lättat nere vid sjön och den bleka decembersolen letar sig försiktigt fram. För några dagar sedan var landskapet klätt i vinterskrud, nu har isen lagt sig som en grå hinna över asfalt, grus och jord. De hastiga väderomslagen har blivit ett nytt normalläge och årstidsväxlingarna mindre tydliga. Det nya klimatet är priset vi får betala för människans strävanden efter att ständigt utvecklas. Kanske är det dags att låta ”civilisationens begränsningar och naturens obevekliga kraft” träda fram precis som i Kristian Berglunds konst, för att vi ska förstå att vi inte längre kan fortsätta som vi gör.
Text och foto: Maria Ahlström
—
text av Nils Olsson i samband med utställningen Naturum på Göteborgs Konsthall 2014:
”Konsten måste ha börjat som natur”, skrev Lucy Lippard 1981, ”inte som en naturimitation, inte som en formaliserad representation av den, utan som förhållandet mellan människan och den natur från vilken vi inte kan särskiljas, trots våra försök att resa en teknologisk överbyggnad i syfte att fördärva den.” Lippards ekokritiska förståelse av konstens ursprung formulerades vid en tidpunkt då 1970-talets miljömedvetenhet stod inför att gå i ide, för att några decennier senare vakna till liv i form av en mer utvecklad medvetenhet om obekväma sanningar, global uppvärmning och en allt vanskligare förbrukning av naturresurser. Den konst som utmärkte mellanperioden bestod i många fall av ”sterila” praktiker, i första hand befryndade med den hyperkapitalism och tilltagande teknologisering som betingade vår förståelse av världen under 1980- och 1990-talen – naturlig eller inte.
En sak som emellertid skiljer då från nu, är hur vi ska förstå själva ”naturen”. Idag är postindustriella landskap lika mycket ursprungliga platser som vilken arkadisk grönska som helst. Men den natur som människan har eller har haft ett förhållande till i konstnärligt avseende (varför alls förstå den som något annat än oss?), inbegriper den romantiska idén om det otämjda och otämjbara landskapet (som i den arktiska berättarramen hos Mary Shelleys Frankenstein) i lika hög grad som någon postmodern terrain-vague.
Den avgörande frågan är inte vad skillnaden skulle vara mellan exempelvis natur och trädgård, utan på vilka sätt vi genom vår mänskliga aktivitet skapar olika aspekter av naturen genom att vi praktiskt sysselsätter oss med den (eller inte). Det är till exempel inte längre möjligt att förstå ”naturen” som en duk, som en naturlig eller orörd (inskriptions)yta att arbeta med eller på, eftersom ingenting längre förefaller vara orört. Och än viktigare är att det inte längre finns något (så att säga) överskott av natur. Faktiskt verkar våra liv definieras genom en förståelse av världen som en plats som snarast lider brist på natur. Det finns helt enkelt inte tillräckligt av den – naturen. Denna insikt utgör en del av en rådande miljömedvetenhet, där återvinning är blott en av många såväl nödvändiga som desperata försök att ställa allt till rätta: man kan inte kasta saker och förvänta sig att de försvinner.
Ingenting försvinner längre. Allting tar vägen någonstans. Och det är förstås här som incitamentet, eller snarare imperativet, att ge sig i kast med platser och företeelser där distinktioner som dem mellan natur och teknik, förflutet och nutida, människa och miljö, är som mest osäkra; och där förhållanden mellan produktion, återvinning, reproduktion, genealogi och extrapolering, måste underställas kritiska och poetiska undersökningsmetoder.
Hos Kristian Berglund möter man det vardagliga främmandegjort. Vi känner igen oss bland materialen, tecknen, spåren, vardagslivets restprodukter, verktygen, teknologierna. Men det är inte en distanserande främmandegöring som avtäcker tingens förment egentliga ordning. I stället möts vi av processer, omstöpningar, återvunnen materia, rekonfigurationer, föremål som bytt plats, konventioner som flyttat från sina naturliga habitat. Medan Arthur C Danto myntade frasen ”det vardagligas förvandling” i anslutning till hur vardagen och hushållsföremålet – i form av Andy Warhols fabricerade tvättmedelskartonger – flyttade in i galleriet för gott, är det hos Kristian Berglund i stället fråga om bilder av det kontinuerligt omstöpta: processer där vardagslivets materia och spår, språkliga artefakter och lämningar, återgår till natur, skapar natur, för att i nästa steg omvandlas till kultur i ett kontinuerligt kretslopp. Det finns inget spill. Ingenting försvinner längre. Allting tar vägen någonstans.
Vad är ett material, ett objekt? Saker är och blir till, övergår i något annat. I varje föremål, varje material finns en till synes oändlig mängd möjligheter, och i Berglunds verk förefaller det ofta som om den realiserade potentialiteten söker sig bakåt. Förädlingen är lika mycket recycling, eller förmultning. Dokument och artefakter som vittnar om en förvaltad värld, ett samhälle där tillvaron definieras genom konsumtion, blir här till de mest ursprungliga, basala uttrycken för liv, ibland till och med på gränsen till det mänskliga.
Rörelse, kropp, basal intimitet, reducerad ur resterna av en tillvaro där tingen och lagarna villkorar mänskligt liv. Ett återerövrande av människa som natur – men då också på bekostnad av den kultur vi lärt oss förstå som grunden för det mänskliga. Endast genom att bli rå natur kan en annan mänsklighet drömmas fram – Kristian Berglund låter oss ana detta (som via ett sken).
Nils Olsson undervisar, skriver och samverkar vid företrädesvis Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, och Akademien Valand, båda vid Göteborgs universitet. Hans bok _Konsten att sätta texter i verket_ utkom 2013, och behandlar förhållandet mellan litteratur och andra konstarter under och efter modernismen.
—
Dagens Nyheter 2.9 2014
—
Göteborgs Posten 11.7 2014
—
GT 2.8 2014
—
Carolina Söderholm, Sydsvenskan, 30/8 2013:
Kristian Berglunds utställning på Skånes konstförening påminner lite om att kliva in ett pojkrum från förr med modellbyggeri, transistorradio och kottdjur, och upptäcka att terrorhot och miljöförstöring lurar under sängen. Politiken och samhället smyger sig in bakvägen i hans konst.
Under tiden man tittar växer hans verk från en serie trivsamma bagateller till betraktelser med rätt träffsäker skärpa. Bäst är hur han lyckas kombinera det lekfulla med en oväntad twist, som hakar fast i samtidens ruvande skuggor.
”Behind Your Back” kallar han både utställningen och den animerade film han visar. Bakom ens rygg väller nyhetsflödet fram, där lurar våld och tyst magi. I filmen får det slängda skräpet i den bohuslänska skogen utanför konstnärens hem eget liv, när mänskligheten vänder det ryggen.
I galleriets inre rum svävar gigantiska maskrosfrön, omsorgsfullt snidade i trä. Vid en närmare blick tycks de vara apterade med tickande bomber. Frön av rädsla att spridas med vinden, inte helt olika vapenindustrins naturkamouflerade produkter. ”It Takes a Nation of Millions (To Hold Us Back)” heter installationen, efter hiphopgruppen Public Enemys socialt och politiskt laddade album, som då det kom i slutet av 1980-talet var en våldsam spark mot det vita amerikanska etablissemanget. På en gång skickligt och olustigt knyter Kristian Berglund samman trädgårdens oönskade men livskraftiga ogräs med motståndsrörelser, terror och dödlig vapenteknologi.
—
Lena Johansen, ARTSCENETRONDHEIM 18/1 2013:
Svenske Kristian Berglunds Behind Your Back i Babel visningsrom for kunst er en estetisk velfundert og tverrmedial utstilling. Blandingen av selvpunkterende munterhet og ulmende uhygge er et overordnet bilde på den gjennomgående dikotomiske konsistensen i Berglunds arbeider. Motsetningsstrukturen oppleves faktisk så fremtredende, at den i seg selv møter sin motsetning: Det forskjellsløse.
Utstillingstittelen henviser til en film med samme navn, som presenteres i Babels black box (for anledningen utstyrt med én enkelt stol). Her ser vi to tilsynelatende identiske og kjønnsløse figurer – en slags mennesker av animert avfall. De parrer seg og produserer mer avfall, som straks etter fødselen bokstavelig talt spres for alle vinder.
I den kollegiale og nærmest vennskapelige introteksten skrevet av Markus Lantto, legges det vekt på det fine og stemningsfulle aspektet ved filmen. Denne finheten må sies å ha sine foruroligende undertoner. Tankene ledes lett hen mot ”Human Waste”, menneskene som i sosiologen Zygmunt Baumans optikk (beskrevet i boken Wasted Lives: Modernity and its Outcasts) er et naturlig biprodukt av modernismen og dens fokus på konstant vekst. Det ser ut til at det blir arbeidet med en paradoksal veksling mellom identifikasjon og fremmedgjørelse i filmen, noe som underbygges ytterligere av at de to sentrale figurene fra filmen er oppstilt utenfor black box’en, foran et speil. Betrakter vi figurene, betrakter vi nødvendigvis også våre egne speilbilder.
Verket It Takes a Nation of Millions (to Hold Us Back) som låner sin tittel fra Public Enemys andre album, består av opphengte, overdimensjonerte løvetannfrø i tre, men hvor frøknoppene er erstattet av elektronisk materiale for å utforme bomber. Frøene, som normalt forbindes med liv, kommer her i stedet til å representere en arbitrær spredning av død og ødeleggelse. Et skarpt observert og enkelt utført arbeid.
Endelig er det verket Skool Daze, som i lys av den seneste skolemassakren i USA har antatt en særlig alarmerende dimensjon. Verket synes nettopp å tematisere forholdet mellom det uskyldige og trusselen fra det onde. Fire hurtige selvportretter av kunstneren som skolegutt henger side om side med et roterende maleri som avbilder en kalkulator. På kalkulatorens skjerm ser vi tallene 71349315, men når maleriet dreies rundt og vises opp ned, staves ordene ”Sieg heil”. Installasjonen inneholder også en skolepult og stol. Begge er flatet ut, og fremstår som funksjonsløse gjenstander. Skoleringen blir i dette verket sidestilt med et element av totalitær kontroll, av systemverdens overgrep på livsverdenen.
Babels utstillingslokale er et tidligere butikklokale. Det slitte og misfargete gulvbelegget sammen med de dominerende lysstoffrørlampene skygger delvis for verkene. Rommet fremstår rotete og tilfeldig. Hvorfor ikke gjøre litt for gjestfriheten, når Babel ellers nettopp gjør så mye godt for kunstscenen i Trondheim?
Kristian Berglunds kunst ser ut til å bli båret frem av en begeistring for formgivning og en materiell utforskning. Denne lykkelige lekenheten motsvares dog effektivt av de mer eller mindre fremtredende og noe tyngre motivkretsene i verkene hans.
Kristian Berglund, Behind Your Back
7. – 16. desember 2012, Babel
Västerbottenskuriren, 9 april 2002
Verkligheten, Umeå